Det har nu snart gått tre månader sedan mitt senaste inlägg. Jag har tappat mycket av intresset för kriminalfall sedan da Costa-fallet preskriberades. Jag gjorde ett försök att komma tillbaka genom att diskutera lite grann på forumet Svenska Mord. Det har inte fungerat något vidare eftersom jag ändå i slutändan sitter och tjatar om da Costa-fallet. De övriga fallen känner jag mig ointresserad av eller så känner jag att jag inte har något att tillföra ämnet. Det här känns tråkigt och jag vill inte bli en person som bara har en sträng på sin lyra. Det blir lätt tjatigt för alla andra då och ordet rättshaverist dyker osökt upp i mångas medvetande.
När det gäller diskussionforum på nätet så tycker jag att de kan vara värdefulla när det gäller att hitta snabb information om aktuella brott. Framförallt eftersom det sitter människor från alla landets skrymslen och vrår och det är alltid någon som bor granne med det aktuella brottet. Tyvärr är de intressanta och värdefulla inläggen ganska sällsynta när det gäller aktuella kriminalfall och ibland går det åt mycket tid åt lite nytta. De allra flesta inläggen är antingen irrelevanta eller upprepningar av tidigare publicerad information.
När det gäller äldre kriminalfall brukar det i regel vara lägre tempo i diskussionen, men i gengäld är det färre inlägg som helt saknar relevans.
Det finns tyvärr vissa saker som återkommer i de flesta ämnen och på de flesta forum och som för min egen del endast är tröttsamt att läsa.
En av dessa saker är de ständiga ropen på hårdare straff som en slags universell lösning på all brottslighet. Det är tydligen bara att låsa in alla brottslingar på livstid så ordnar sig allt.
En annan ständigt återkommande sak är att alla ska trumfa varandra när det gäller att visa mest avsky för gärningsmannen eller gärningsmännen. I mitt tycke tillför dessa till antalet ändlösa inlägg ingenting till diskussionen. Jag tycker att det är betydligt mer intressant att försöka förstå de underliggande orsakerna till ett brott och vilka händelser som lett fram till det än att sitta och skriva eller läsa inlägg som bara innehåller oneliners om gärningsmannens brist på heder.
Med allt det här vill jag bara säga att jag ska försöka skärpa mig och åtminstone ha åsikter om saker och ting. Mats Alm kanske?
Ps. Jag har noterat att det länkas hit från Flashbacks da Costa-tråd. Jag tackar för uppmärksamheten och måste medge att jag följer den med stort intresse. Ds.
Ps2. Blooddust (om du läser det här): Jag varken länkar till min egen blogg i ovan nämnda tråd eller känner någon som gör det. Ds2.
tisdag 13 oktober 2009
lördag 18 juli 2009
Idag...
...skulle fallet Catrine da Costa ha preskriberats om inte åklagaren för säkerhets skull lagt ner förundersökningen i förtid redan den 1 juli.
Nu hade det inte spelat någon roll eftersom det är svårt att lösa brott om man inte är intresserad och/eller jobbar med de fall som behöver lösas. Om man dessutom som chefen för kriminalpolisen i Västerort Magnus Sallrot gjorde, nämligen tillsatte en polis som ansvarig för da Costa-utredningen som för länge sedan satt sin heder i pant på att två läkare som inte kan ha något med fallet att göra både styckat och mördat Catrine da Costa, ja då är det snudd på omöjligt att komma någon vart alls i fallet.
Jag hade tänkt att fortsätta min berättelse om da Costa-fallet och hinna avsluta den innan dagens preskription. Nu blev det ju inte så, men min tanke är att skriva klart den ändå även om det nu inte känns som om det är lika bråttom.
Det finns många saker jag undrar över när det gäller det här fallet. Här är några av dem:
1. Varför har polisen just i det här fallet jobbat så hårt för att INTE hitta den skyldige?
Jag vet att Sallrot och hans kollegor inte håller med mig, men alla som inte omfattas av kårandan och har satt sig in i fallet någorlunda ser ett mycket tydligt mönster i polisens handlingar. Undantaget är väl möjligen det försök till nystart av utredningen som följde efter Lindebergs första "Döden är en man" 1999. Det försöket stoppade dock åklagare Bjarne Rosén på ett effektivt sätt.
2. Varför är alla som kämpade för rättvisa åt Catrine da Costa så tysta nu när det står klart att läkarna är oskyldiga?
Om ni som vet med er att ni var med i "upproret" verkligen menade vad ni sa då det begav sig bör ju i rimlighetens namn kravet på rättvisa gälla än idag även om det innebär att ni måste erkänna att ni då drog förhastade slutsatser. Om Catrine blev mördad så blev han (eller hon) som gjorde det aldrig identifierad och dömd. De av er som fortfarande hörs är fortfarande (med några undantag) övertygade om att läkarna är skyldiga. Jag respekterar er för det eftersom ni fortfarande kämpar för rättvisan. Tråkigt nog för er har ni dock FEL och verkar tyvärr inte ha förmågan att ta in annan information än illvilliga rykten och "sanningar" från "vänner och bekanta" som ni bara VET aldrig skulle ljuga eller överdriva saker och ting. Några bevis eller ens vettiga resonemang från någon av er har jag dock aldrig stött på.
3. Hur i helvete tänkte lagman Carl-Anton Spak när han skrev in "konsumentupplysningen" om styckningen i tingsrättens domskäl?
Förmodligen är svaret så enkelt som ren feghet och undfallenhet inför opinionen. Det jag kan ge Carl-Anton beröm för är dock att han lyckades övertyga de andra i rätten om formuleringen. Inte ens lekmännen kan ha känt att det kändes rätt att skriva som de gjorde. Herr Spak måste ha gått många kurser i retorik för att ro hem det där. Om du läser detta Carl-Anton så är mitt tips att försöka bli hedersdoktor vid något universitet för bragden. Jag kan avslöja att det finns andra med kopplingar till fallet som lyckats. Googla på "Björkarnas stad" så får du en ledtråd till var du kan börja leta efter ett villigt universitet.
4. Är det någon som tar Lars Borgnäs på allvar i detta avlånga land?
Om du som läsare svarat ja på den frågan själv råder jag dig att söka hjälp!
Jag återkommer senare med berättelsen om ett misslyckande av gigantiska mått och eventuellt fler frågor som jag undrar över. Använd gärna kommentarsfältet om du kan svara på någon av de fyra ovanstående frågorna.
Nu hade det inte spelat någon roll eftersom det är svårt att lösa brott om man inte är intresserad och/eller jobbar med de fall som behöver lösas. Om man dessutom som chefen för kriminalpolisen i Västerort Magnus Sallrot gjorde, nämligen tillsatte en polis som ansvarig för da Costa-utredningen som för länge sedan satt sin heder i pant på att två läkare som inte kan ha något med fallet att göra både styckat och mördat Catrine da Costa, ja då är det snudd på omöjligt att komma någon vart alls i fallet.
Jag hade tänkt att fortsätta min berättelse om da Costa-fallet och hinna avsluta den innan dagens preskription. Nu blev det ju inte så, men min tanke är att skriva klart den ändå även om det nu inte känns som om det är lika bråttom.
Det finns många saker jag undrar över när det gäller det här fallet. Här är några av dem:
1. Varför har polisen just i det här fallet jobbat så hårt för att INTE hitta den skyldige?
Jag vet att Sallrot och hans kollegor inte håller med mig, men alla som inte omfattas av kårandan och har satt sig in i fallet någorlunda ser ett mycket tydligt mönster i polisens handlingar. Undantaget är väl möjligen det försök till nystart av utredningen som följde efter Lindebergs första "Döden är en man" 1999. Det försöket stoppade dock åklagare Bjarne Rosén på ett effektivt sätt.
2. Varför är alla som kämpade för rättvisa åt Catrine da Costa så tysta nu när det står klart att läkarna är oskyldiga?
Om ni som vet med er att ni var med i "upproret" verkligen menade vad ni sa då det begav sig bör ju i rimlighetens namn kravet på rättvisa gälla än idag även om det innebär att ni måste erkänna att ni då drog förhastade slutsatser. Om Catrine blev mördad så blev han (eller hon) som gjorde det aldrig identifierad och dömd. De av er som fortfarande hörs är fortfarande (med några undantag) övertygade om att läkarna är skyldiga. Jag respekterar er för det eftersom ni fortfarande kämpar för rättvisan. Tråkigt nog för er har ni dock FEL och verkar tyvärr inte ha förmågan att ta in annan information än illvilliga rykten och "sanningar" från "vänner och bekanta" som ni bara VET aldrig skulle ljuga eller överdriva saker och ting. Några bevis eller ens vettiga resonemang från någon av er har jag dock aldrig stött på.
3. Hur i helvete tänkte lagman Carl-Anton Spak när han skrev in "konsumentupplysningen" om styckningen i tingsrättens domskäl?
Förmodligen är svaret så enkelt som ren feghet och undfallenhet inför opinionen. Det jag kan ge Carl-Anton beröm för är dock att han lyckades övertyga de andra i rätten om formuleringen. Inte ens lekmännen kan ha känt att det kändes rätt att skriva som de gjorde. Herr Spak måste ha gått många kurser i retorik för att ro hem det där. Om du läser detta Carl-Anton så är mitt tips att försöka bli hedersdoktor vid något universitet för bragden. Jag kan avslöja att det finns andra med kopplingar till fallet som lyckats. Googla på "Björkarnas stad" så får du en ledtråd till var du kan börja leta efter ett villigt universitet.
4. Är det någon som tar Lars Borgnäs på allvar i detta avlånga land?
Om du som läsare svarat ja på den frågan själv råder jag dig att söka hjälp!
Jag återkommer senare med berättelsen om ett misslyckande av gigantiska mått och eventuellt fler frågor som jag undrar över. Använd gärna kommentarsfältet om du kan svara på någon av de fyra ovanstående frågorna.
fredag 10 juli 2009
8 dagar
Forts...
1985:
Nu dyker "barnets berättelse" upp för första gången. Allmänläkarens snart f.d. fru kontaktar i augusti, efter ett antal misslyckade försök att få sin man åtalad för incest, polisen Eva Graaf och berättar att deras dotter berättat om en hel del hemskheter som har med Catrine da Costa att göra.
Under hösten 1985 berättar mamman om "farbror tomt" som "bibbar" "tanten" eller "Katrin". Hon berättar även om "fotografen" som är med när "Tomt" "bibbar" "tanten". Barnet berättar också om skruvmejslar och sågar och om huvuden i papperskorgar. Eva Graaf, som skött incestutredningen, beslutar sig nu för att kontakta våldsroteln eftersom den här historien kan vara mycket större än en vanlig incestutredning.
Allan Bäckström på våldsroteln bestämmer sig för att förhöra mamman och efter det är snöbollen i rullning. Berättelsen blir efterhand grövre och grövre. Bit för bit byggs en historia om homosexualitet, sadism, sekter, rituella mord och kannibalism upp.
Det man kan tycka är märkligt är att den enda som förmedlade vad barnet sa var mamman och att polisen endast hörde henne om vad barnet sagt istället för att se till att barnet fick berätta för någon objektiv och utbildad person. Det gick t.o.m. så långt att kommisarie Bäckström gav mamman en bandspelare så att hon kunde "förhöra" barnet själv.
För att kontrollera om mamman och hennes berättelse och tolkningar kan vara trovärdiga bestämmer man sig till slut för att använda sig av expertis. Problemet är bara att expertisen inte är objektiv. Trots att det finns en uppsjö av psykologer och psykiatriker att använda väljer man att ge uppdraget åt Margaretha Erixon och Frank Lindblad. Just de två som varit mest inblandade i den tidigare incestutredningen mot allmänläkaren på slutet. De två som inte gillat att han mot slutet av utredningen inte velat delta eftersom han ansåg sig vara oskyldig och eftersom han blivit avrådd från det av sin advokat. De två som hade fått en bra kontakt med mamman, men inte med allmänläkaren. Frank Lindblad som allmänläkaren öppet meddelat att han inte kände något förtroende för under incestutredningen.
Dessa två var bara början på en rad människor som skulle komma att få flera roller i utredningen kring Catrine da Costas död. Ordet jäv verkade ännu inte vara etablerat i Sverige 1985.
Uppdraget till de två jävspersonerna var alltså att bedöma huruvida det var möjligt att barnet vid 1 års ålder hade bevittnat dödandet och styckningen av Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna sommaren 1984.
1986:
I januari kommer Franks och Margarethas utlåtande. Det slog fast att "styckandet av en människokropp kunde vara en rimlig bakgrund till det barnet förmedlat". De slog också fast att det utifrån barnets (mammans) berättelse verkade som om "tomt" var samma person som obducenten.
I februari förhörs allmänläkaren och han delges misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Han förhördes också väldigt ingående om obducenten och valda delar av det som dottern påstods ha sagt med hjälp av mamman. Trots att både Bäckström och åklagare Anders Helin öppet deklarerade för allmänläkaren att de trodde att han ljög och att han varit med om att stycka Catrine da Costa så delgavs han ingen misstanke om ytterligare brott.
Sent på kvällen den 28 februari mördas statminister Olof Palme och utredningen gällande Catrine da Costa lades i malpåse.
I augusti förhörs mamman igen på egen begäran. Hon är upprörd över det faktum att det inte händer något trots all enligt henne övertygande bevisning. Hon kompletterar nu dotterns berättelse med uppgifter om att "Tomt" haft tre kranier i sin ägo och att dottern berättat om detta redan innan hon, mamman och Frank Lindblad gjort studiebesök på rättsläkarstationen och sett de tre kranier som obducenten hade uppställda i bokhyllan på sitt arbetsrum. Det faktum att dottern visste detta redan innan besöket användes som ytterligare ett indicium på att hon talade om en verklig upplevelse. Att mamman inte berättat det här förrän nu och att dottern inte känt igen sig vid studiebesöket verkade inte bekymra någon nämnvärt. Det förklarades med att barnet visat upp en "tillkämpad oberördhet" vid studiebesöket. Att mamman inte reagerat och berättat om kranierna när Frank Lindblad innan studiebesöket frågat henne om det var ok för henne att hennes dotter skulle få se tre kranier på Obducentens rum verkade inte heller få någon att reagera. Alla hade ju redan konstaterat att mamman var trovärdig oavsett vad för uppgifter hon presenterade.
Fortsättning följer...
1985:
Nu dyker "barnets berättelse" upp för första gången. Allmänläkarens snart f.d. fru kontaktar i augusti, efter ett antal misslyckade försök att få sin man åtalad för incest, polisen Eva Graaf och berättar att deras dotter berättat om en hel del hemskheter som har med Catrine da Costa att göra.
Under hösten 1985 berättar mamman om "farbror tomt" som "bibbar" "tanten" eller "Katrin". Hon berättar även om "fotografen" som är med när "Tomt" "bibbar" "tanten". Barnet berättar också om skruvmejslar och sågar och om huvuden i papperskorgar. Eva Graaf, som skött incestutredningen, beslutar sig nu för att kontakta våldsroteln eftersom den här historien kan vara mycket större än en vanlig incestutredning.
Allan Bäckström på våldsroteln bestämmer sig för att förhöra mamman och efter det är snöbollen i rullning. Berättelsen blir efterhand grövre och grövre. Bit för bit byggs en historia om homosexualitet, sadism, sekter, rituella mord och kannibalism upp.
Det man kan tycka är märkligt är att den enda som förmedlade vad barnet sa var mamman och att polisen endast hörde henne om vad barnet sagt istället för att se till att barnet fick berätta för någon objektiv och utbildad person. Det gick t.o.m. så långt att kommisarie Bäckström gav mamman en bandspelare så att hon kunde "förhöra" barnet själv.
För att kontrollera om mamman och hennes berättelse och tolkningar kan vara trovärdiga bestämmer man sig till slut för att använda sig av expertis. Problemet är bara att expertisen inte är objektiv. Trots att det finns en uppsjö av psykologer och psykiatriker att använda väljer man att ge uppdraget åt Margaretha Erixon och Frank Lindblad. Just de två som varit mest inblandade i den tidigare incestutredningen mot allmänläkaren på slutet. De två som inte gillat att han mot slutet av utredningen inte velat delta eftersom han ansåg sig vara oskyldig och eftersom han blivit avrådd från det av sin advokat. De två som hade fått en bra kontakt med mamman, men inte med allmänläkaren. Frank Lindblad som allmänläkaren öppet meddelat att han inte kände något förtroende för under incestutredningen.
Dessa två var bara början på en rad människor som skulle komma att få flera roller i utredningen kring Catrine da Costas död. Ordet jäv verkade ännu inte vara etablerat i Sverige 1985.
Uppdraget till de två jävspersonerna var alltså att bedöma huruvida det var möjligt att barnet vid 1 års ålder hade bevittnat dödandet och styckningen av Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna sommaren 1984.
1986:
I januari kommer Franks och Margarethas utlåtande. Det slog fast att "styckandet av en människokropp kunde vara en rimlig bakgrund till det barnet förmedlat". De slog också fast att det utifrån barnets (mammans) berättelse verkade som om "tomt" var samma person som obducenten.
I februari förhörs allmänläkaren och han delges misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Han förhördes också väldigt ingående om obducenten och valda delar av det som dottern påstods ha sagt med hjälp av mamman. Trots att både Bäckström och åklagare Anders Helin öppet deklarerade för allmänläkaren att de trodde att han ljög och att han varit med om att stycka Catrine da Costa så delgavs han ingen misstanke om ytterligare brott.
Sent på kvällen den 28 februari mördas statminister Olof Palme och utredningen gällande Catrine da Costa lades i malpåse.
I augusti förhörs mamman igen på egen begäran. Hon är upprörd över det faktum att det inte händer något trots all enligt henne övertygande bevisning. Hon kompletterar nu dotterns berättelse med uppgifter om att "Tomt" haft tre kranier i sin ägo och att dottern berättat om detta redan innan hon, mamman och Frank Lindblad gjort studiebesök på rättsläkarstationen och sett de tre kranier som obducenten hade uppställda i bokhyllan på sitt arbetsrum. Det faktum att dottern visste detta redan innan besöket användes som ytterligare ett indicium på att hon talade om en verklig upplevelse. Att mamman inte berättat det här förrän nu och att dottern inte känt igen sig vid studiebesöket verkade inte bekymra någon nämnvärt. Det förklarades med att barnet visat upp en "tillkämpad oberördhet" vid studiebesöket. Att mamman inte reagerat och berättat om kranierna när Frank Lindblad innan studiebesöket frågat henne om det var ok för henne att hennes dotter skulle få se tre kranier på Obducentens rum verkade inte heller få någon att reagera. Alla hade ju redan konstaterat att mamman var trovärdig oavsett vad för uppgifter hon presenterade.
Fortsättning följer...
torsdag 14 maj 2009
2 månader och 4 dagar
Den 18 juli 2009, om två månader och fyra dagar preskriberas mordet på Catrine da Costa (om det nu var ett mord).
Den 18 juli 1984 hittades de första säckarna med Catrines kvarlevor och sedan dess har en hel del hänt i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Det mesta som har hänt är dock inte särskilt smickrande för en del av de inblandade.
I de följande inläggen ska jag försöka återberätta en del av det som har hänt i fallet.
1984:
Delar av Catrines kropp hittas i två omgångar. Först, den 18 juli, hittas två säckar vid Talludden och tre veckor senare två säckar (fyra om man räknar innersäckarna) vid Eugeniavägen. Bl.a. huvud, hals och ett av brösten hittas aldrig.
Den 19 juli får polisen av en kollega ett tips om att det i Södertälje bor en man, Stanislaw G, som den 22/8 1974 i Malmö dödat och styckat en kvinna och dumpat delar av hennes kropp i en container i svarta sopsäckar. Även i detta fall hittas aldrig huvudet trots att polisen vid husrannsakan hittade kroppsdelar på Stanislaws balkong insvept i plast. Stanislaw är styckmästare till yrket och är villkorligt frigiven från ett fängelsestraff när han döms till rättspsykiatrisk vård för grov misshandel samt vållande till annans död den 11/3 1975. Tre år senare är han inte inlåst och passar då på att med kniv rånmörda två personer i Ystad och döms pånytt till sluten psykiatrisk vård. 1983 släpps han ut från Sidsjöns mentalsjukhus och bosätter sig i Södertälje. En månad efter tipset förhör polisen Stanislaw, men väljer att inte gå vidare och undersöka hans bil eller lägenhet trots att hans f.d. sambo berättat att Stanislaw hotat att döda henne och trots att han varit en frekvent kund på Malmskillnadsgatan där Catrine jobbade.
Polisen kartlägger Catrines bekantskapskrets och hittar där några intressanta namn. En av dessa är en man som kommer att kallas "arkitekten". Det visar sig att Catrine bott hos arkitekten på Östermalm från och till. Arkitekten berättar också för polisen att han släpper av Catrine i Kungsträdgården på förmiddagen den 10 juni, på pingstdagen. Detta visar sig få betydelse i utredningen och åtalet, men kanske inte riktigt som polisen har tänkt sig eftersom man glömmer bort arkitektens vittnesmål, vilket stjälper hela den första gärningsbeskrivningen åklagaren har i åtalet några år senare. I den hävdas det nämligen att Catrine mördades på pingstafton, alltså dagen före arkitekten släppte av henne i Kungsträdgården.
En annan man som kontrolleras i utredningen är en finsk bilmekaniker som också lät Catrine bo hos honom periodvis. Det görs också en husrannsakan i hans lägenhet som dock inte för utredningen framåt.
En äldre man i Ösmo, som var bekant med den finske bilmekanikern, berättade senare i förhör att Catrine ringt honom några dagar efter pingsthelgen. Denna uppgift försvann också i allt annat, vilket kan förklara att polis och åklagare i de kommande rättegångarna utgick ifrån att Catrine mördades på annandag pingst.
Innan obducenten och allmänläkaren kommer in i bilden finns det ett annat läkarspår som består i att Catrine i sin adressbok hade ett antal läkare uppskrivna (dock ej obducenten eller allmänläkaren). Dessa läkare visade sig skriva ut läkemedel åt Catrine. Oftast i utbyte mot sexuella tjänster. Läkarna i adressboken verkade dock inte ha med Catrines död att göra.
I augusti 1984 kopplar polisen för första gången ihop obducenten med Catrine da Costa. Detta efter ett tips från hans tidigare svärfar. Detta tips startar en kedja av händelser som leder fram till en skandal utan dess like och så många felaktiga beslut från utredare och myndigheter som i eftertankens kranka blekhet får vilken person som helst med normalbegåvning att tvivla på att det kan vara sant.
Under vintern 1984 kommer en åkeriägare på att en av hans lastbilar under sommaren fraktat bort en mycket illaluktande container med trädgårdsavfall från en parkeringsplats vid Eugeniavägen. Innehöll den månne resterna av Catrines kropp? Polisen försöker förgäves hitta avfallet på Ullnatippen i Täby där containern tömts på sitt innehåll.
Fortsättning följer...
Den 18 juli 1984 hittades de första säckarna med Catrines kvarlevor och sedan dess har en hel del hänt i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Det mesta som har hänt är dock inte särskilt smickrande för en del av de inblandade.
I de följande inläggen ska jag försöka återberätta en del av det som har hänt i fallet.
1984:
Delar av Catrines kropp hittas i två omgångar. Först, den 18 juli, hittas två säckar vid Talludden och tre veckor senare två säckar (fyra om man räknar innersäckarna) vid Eugeniavägen. Bl.a. huvud, hals och ett av brösten hittas aldrig.
Den 19 juli får polisen av en kollega ett tips om att det i Södertälje bor en man, Stanislaw G, som den 22/8 1974 i Malmö dödat och styckat en kvinna och dumpat delar av hennes kropp i en container i svarta sopsäckar. Även i detta fall hittas aldrig huvudet trots att polisen vid husrannsakan hittade kroppsdelar på Stanislaws balkong insvept i plast. Stanislaw är styckmästare till yrket och är villkorligt frigiven från ett fängelsestraff när han döms till rättspsykiatrisk vård för grov misshandel samt vållande till annans död den 11/3 1975. Tre år senare är han inte inlåst och passar då på att med kniv rånmörda två personer i Ystad och döms pånytt till sluten psykiatrisk vård. 1983 släpps han ut från Sidsjöns mentalsjukhus och bosätter sig i Södertälje. En månad efter tipset förhör polisen Stanislaw, men väljer att inte gå vidare och undersöka hans bil eller lägenhet trots att hans f.d. sambo berättat att Stanislaw hotat att döda henne och trots att han varit en frekvent kund på Malmskillnadsgatan där Catrine jobbade.
Polisen kartlägger Catrines bekantskapskrets och hittar där några intressanta namn. En av dessa är en man som kommer att kallas "arkitekten". Det visar sig att Catrine bott hos arkitekten på Östermalm från och till. Arkitekten berättar också för polisen att han släpper av Catrine i Kungsträdgården på förmiddagen den 10 juni, på pingstdagen. Detta visar sig få betydelse i utredningen och åtalet, men kanske inte riktigt som polisen har tänkt sig eftersom man glömmer bort arkitektens vittnesmål, vilket stjälper hela den första gärningsbeskrivningen åklagaren har i åtalet några år senare. I den hävdas det nämligen att Catrine mördades på pingstafton, alltså dagen före arkitekten släppte av henne i Kungsträdgården.
En annan man som kontrolleras i utredningen är en finsk bilmekaniker som också lät Catrine bo hos honom periodvis. Det görs också en husrannsakan i hans lägenhet som dock inte för utredningen framåt.
En äldre man i Ösmo, som var bekant med den finske bilmekanikern, berättade senare i förhör att Catrine ringt honom några dagar efter pingsthelgen. Denna uppgift försvann också i allt annat, vilket kan förklara att polis och åklagare i de kommande rättegångarna utgick ifrån att Catrine mördades på annandag pingst.
Innan obducenten och allmänläkaren kommer in i bilden finns det ett annat läkarspår som består i att Catrine i sin adressbok hade ett antal läkare uppskrivna (dock ej obducenten eller allmänläkaren). Dessa läkare visade sig skriva ut läkemedel åt Catrine. Oftast i utbyte mot sexuella tjänster. Läkarna i adressboken verkade dock inte ha med Catrines död att göra.
I augusti 1984 kopplar polisen för första gången ihop obducenten med Catrine da Costa. Detta efter ett tips från hans tidigare svärfar. Detta tips startar en kedja av händelser som leder fram till en skandal utan dess like och så många felaktiga beslut från utredare och myndigheter som i eftertankens kranka blekhet får vilken person som helst med normalbegåvning att tvivla på att det kan vara sant.
Under vintern 1984 kommer en åkeriägare på att en av hans lastbilar under sommaren fraktat bort en mycket illaluktande container med trädgårdsavfall från en parkeringsplats vid Eugeniavägen. Innehöll den månne resterna av Catrines kropp? Polisen försöker förgäves hitta avfallet på Ullnatippen i Täby där containern tömts på sitt innehåll.
Fortsättning följer...
fredag 3 april 2009
Da Costas banemän?
I juni 2008 skrev jag ett inlägg som hette "Vad är oskulden värd?". Nyligen fick jag en anonym kommentar att fallet var glasklart och att svaret på hela gåtan gick att finna i de tidiga polisförhören. På förfrågan preciserades detta närmare till att männen som omnämns i Anders Agells resningsansökan under punkt 6.2 är de skyldiga.
Säga vad man vill om denna teori, men en sak är säker. Den är mer trolig än att det är läkarna som är skyldiga.
På sidan 33 i resningansökan hittar ni punkt 6.2. Läs gärna och återkom med kommentarer.
Ni hittar resningsansökan genom att följa denna länk: http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Resning_02_resningsansokan_030923.pdf
Säga vad man vill om denna teori, men en sak är säker. Den är mer trolig än att det är läkarna som är skyldiga.
På sidan 33 i resningansökan hittar ni punkt 6.2. Läs gärna och återkom med kommentarer.
Ni hittar resningsansökan genom att följa denna länk: http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Resning_02_resningsansokan_030923.pdf
fredag 20 mars 2009
Lars Borgnäs
Jaha, så var han igång igen. Suck!
Med han menar jag förstås den s.k. reportern Lars Borgnäs, mannen som verkar ha vigt sitt liv åt att smutskasta och förfölja en av de två läkare som felaktigt utpekades som styckmördare på 80-talet.
När hans bok "Sanningen är en sällsynt gäst" kom ut i maj 2004 handlade den inte om hans tv-reportage som man skulle kunna tro med tanke på titeln, utan om (det förmodade) mordet på Catrine da Costa.
I boken pekar han inte bara ut den s.k. obducenten som Catrines mördare, han vill också göra gällande att obducenten är en seriemördare som mördat prostituerade längs E4:an. Obducenten ska också enligt Borgnäs ha valt ut offer med namn som liknar namnen på Jack the Rippers offer. Till skaran offer räknar den fantasifulle Borgnäs även obducentens fru Ann-Cathrine. En liten detalj i sammanhanget som Borgnäs bortser ifrån är dock att hon inte blev mördad utan tog livet av sig.
Sedan boken kom ut har Borgnäs med jämna mellanrum, förmodligen när han ansett att det varit för tyst, vevat sina anklagelser något varv till i diverse framträdanden. Det ena pinsammare än det andra. Nu är det alltså dags igen. Den här gången genom ett debattinlägg på Aftonbladet Debatt. Läs skräpet här om du har lust.
I artikeln har visserligen Borgnäs vett nog att inte ta upp självmordet eller ens antyda att obducenten ska vara skyldig till morden längs E4:an. Han tar dock inte tillbaka något han tidigare sagt, vilket jag tolkar som om att han har sin gärningsman klar. Att de mord han tar upp (de på Annika Nordberg, Elisabeth Jansson och Catrine da Costa) är de enda olösta prostitutionsmord i Stockholm mellan 1982 och 1984 tolkar Borgnäs som att det måste vara frågan om samma mördare (!). Det tillsammans med att kropparna hittades i närheten av E4:an, att ett föremål hittades i närheten av kropparna samt att dödsorsaken i alla tre fall var svårt att fastställa gör att det tydligen inte går att dra någon annan slutsats att vi har med en svensk Jack Uppskäraren att göra.
Att det var olika föremål i alla tre fall (en väska, en BH och en handduk) är mindre viktigt enligt Borgnäs. Även det faktum att kropparna hittades i totalt olika tillstånd, en påklädd, en avklädd och en styckad, verkar inte heller viktigt.
Min fråga till Borgnäs, som verkar sjukligt fixerad av att misskreditera obducenten, får efter en stunds funderingar bli:
Vad gjorde du den 15 juli 1982, den 21 december 1982 och runt pingst 1984?
Dagens tips: Lita inte på programmet Uppdrag Granskning och framförallt inte på en av deras reportrar.
Med han menar jag förstås den s.k. reportern Lars Borgnäs, mannen som verkar ha vigt sitt liv åt att smutskasta och förfölja en av de två läkare som felaktigt utpekades som styckmördare på 80-talet.
När hans bok "Sanningen är en sällsynt gäst" kom ut i maj 2004 handlade den inte om hans tv-reportage som man skulle kunna tro med tanke på titeln, utan om (det förmodade) mordet på Catrine da Costa.
I boken pekar han inte bara ut den s.k. obducenten som Catrines mördare, han vill också göra gällande att obducenten är en seriemördare som mördat prostituerade längs E4:an. Obducenten ska också enligt Borgnäs ha valt ut offer med namn som liknar namnen på Jack the Rippers offer. Till skaran offer räknar den fantasifulle Borgnäs även obducentens fru Ann-Cathrine. En liten detalj i sammanhanget som Borgnäs bortser ifrån är dock att hon inte blev mördad utan tog livet av sig.
Sedan boken kom ut har Borgnäs med jämna mellanrum, förmodligen när han ansett att det varit för tyst, vevat sina anklagelser något varv till i diverse framträdanden. Det ena pinsammare än det andra. Nu är det alltså dags igen. Den här gången genom ett debattinlägg på Aftonbladet Debatt. Läs skräpet här om du har lust.
I artikeln har visserligen Borgnäs vett nog att inte ta upp självmordet eller ens antyda att obducenten ska vara skyldig till morden längs E4:an. Han tar dock inte tillbaka något han tidigare sagt, vilket jag tolkar som om att han har sin gärningsman klar. Att de mord han tar upp (de på Annika Nordberg, Elisabeth Jansson och Catrine da Costa) är de enda olösta prostitutionsmord i Stockholm mellan 1982 och 1984 tolkar Borgnäs som att det måste vara frågan om samma mördare (!). Det tillsammans med att kropparna hittades i närheten av E4:an, att ett föremål hittades i närheten av kropparna samt att dödsorsaken i alla tre fall var svårt att fastställa gör att det tydligen inte går att dra någon annan slutsats att vi har med en svensk Jack Uppskäraren att göra.
Att det var olika föremål i alla tre fall (en väska, en BH och en handduk) är mindre viktigt enligt Borgnäs. Även det faktum att kropparna hittades i totalt olika tillstånd, en påklädd, en avklädd och en styckad, verkar inte heller viktigt.
Min fråga till Borgnäs, som verkar sjukligt fixerad av att misskreditera obducenten, får efter en stunds funderingar bli:
Vad gjorde du den 15 juli 1982, den 21 december 1982 och runt pingst 1984?
Dagens tips: Lita inte på programmet Uppdrag Granskning och framförallt inte på en av deras reportrar.
fredag 20 februari 2009
Förälskelse
Att vara förälskad i någon kan vara fantastiskt!
Du tänker ständigt på den person du är förälskad i. Du kan knappt jobba för att du hela tiden distraheras av tankar på din kärlek. Du hoppar omkring på små rosa moln hela dagarna och alla världens bekymmer tycks vara som bortblåsta. Du pratar inte om något som inte har med din älskling att göra.
Problemet är bara att INGEN BRYR SIG! Förmodligen är du den enda i hela världen som ser din älskling på samma sätt som du gör. Du är helt ensam om att tänka på personen i fråga hela tiden. Inte ens personen själv gör det eftersom vederbörande om du har tur tänker på dig istället.
Tänk dig själv om någon som du känner t.ex. inte skulle prata om annat än låt oss säga Göran Hägglund. Hur kul skulle det vara? Även om du var Kristdemokrat av hela ditt hjärta skulle du garanterat vara äckligt trött på att ens höra hans namn efter ett tag.
En vädjan till alla nykära och förälskade:
Var gärna det, MEN HÅLL DET FÖR ER SJÄLVA!!! Jag är visserligen bitter per definition, men jag lovar att det är fler än jag som är urleda på allt dravel som omger oss.
Dagens tips: Håll er ifrån begravningar. De är sorgliga.
Du tänker ständigt på den person du är förälskad i. Du kan knappt jobba för att du hela tiden distraheras av tankar på din kärlek. Du hoppar omkring på små rosa moln hela dagarna och alla världens bekymmer tycks vara som bortblåsta. Du pratar inte om något som inte har med din älskling att göra.
Problemet är bara att INGEN BRYR SIG! Förmodligen är du den enda i hela världen som ser din älskling på samma sätt som du gör. Du är helt ensam om att tänka på personen i fråga hela tiden. Inte ens personen själv gör det eftersom vederbörande om du har tur tänker på dig istället.
Tänk dig själv om någon som du känner t.ex. inte skulle prata om annat än låt oss säga Göran Hägglund. Hur kul skulle det vara? Även om du var Kristdemokrat av hela ditt hjärta skulle du garanterat vara äckligt trött på att ens höra hans namn efter ett tag.
En vädjan till alla nykära och förälskade:
Var gärna det, MEN HÅLL DET FÖR ER SJÄLVA!!! Jag är visserligen bitter per definition, men jag lovar att det är fler än jag som är urleda på allt dravel som omger oss.
Dagens tips: Håll er ifrån begravningar. De är sorgliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)